Bättre samverkan för att kunna jobba mer effektivt mot de kriminella

Under gårdagen anordnade Larmtjänst och Svensk Försäkring ett seminarium om vardagsbrottslighet. Seminariet inleddes med att Per Norström på Larmtjänst lyfte några aktuella brottstrender som kostar samhället och försäkringsbolagen stora pengar men som även skapar otrygghet för den enskilda individen.

– En stor del av vardagsbrotten begås av internationella ligor som dammsuger områden på jakt efter smycken, båtmotorer och bilar. Bostadsinbrott och åldringsbrott skapar stor otrygghet i samhället framförallt för kvinnor, sa Per Norström.

Efter Pers inledning var det dags för tre olika paneldebatter där Anti Avsan, (M), Per Geijer, Svensk Handel, Roger Haddad (L), Heléne Petersson (S), Pia Sjunnegård Dahlbom, Polisen, Per Norström, Larmtjänst och Ann Hassel Tano, Länsförsäkringar deltog.

Vid första paneldebatten diskuterades smash and grab kupper som innebär att man kör in med ett fordon i exempelvis en elektronikbutik för att komma åt varorna. Stölderna innebär stora kostnader med skador på byggnaden, stöldgods, stulna maskiner och stulna flyktbilar.

Per Geijer menade att detta inte är någon ny brottstyp men att den blivit grövre när man börjat använda stora maskiner. Han efterlyste mer informationsutbyte med Polisen så att de själva kan jobba bättre mot denna typ av brottslighet som drabbar deras handlare. Per Norström lyfte även den nationella statistik som Larmtjänst börjat föra för att kartlägga smash and grab kupperna.

– I statistiken finns information om var, när och hur stölden inträffat, sa Per Norström.

Den andra paneldiskussionen handlade om internationella stöldligor som dammsuger områden på jakt efter smycken, båtmotorer och bilar. Pia Sjunnegård Dahlbom lyfte problemet med polisens resurser.

– Skulle vi vara fler poliser så skulle vi kunna göra mer, sa hon.

Heléne Petersson påpekade att även allmänheten spelar en viktig roll och att samverkansprojekt har visat på mycket bra resultat.

– Grannsamverkan och DNA- märkning är bra exempel på hur allmänheten kan hjälpa till att försvåra för tjuvarna och därmed minska stölderna, sa Heléne Petersson.

Deltagarna var överens om att straffskalan idag var bra men att den behövde tillämpas bättre för att ge kraftfullare signaler utåt.

– Om vi lagstiftar om något så är ju tanken att detta ska användas, sa Anti Avsan.

Den tredje och sista paneldebatten handlade om gängskjutningar och där betonade Ann Hassel Tano konsekvenserna för samhället med att prioritera bort mängdbrotten för att kunna utreda grövre brott. Panelen kom åter tillbaka till vikten med samverkan mellan olika aktörer för att bli mer effektiva i arbetet mot kriminella.

/Åsa Sönnerby, Larmtjänst

Annonser

Vilken regering vågar höja pensionsåldern?

Så var det äntligen dags för Svensk Försäkrings pensionsseminarium i Almedalen! Det var det fjärde i ordningen och som vanligt fullsatt. Det märks att intresset för våra framtida pensioner är stort!

Christina Lindenius, vd på Svensk Försäkring, och Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister, diskuterade inledningsvis framför allt den oro som många känner inför det allmänna pensionssystemet: Förmår det att leverera tillräckligt höga pensioner? För vi ser nu effekterna av det allmänna pensionssystemet som infördes för närmare 20 år sedan. Det är nu de första årskullarna, som i sin helhet omfattas av det nya pensionssystemet, går i pension. Christina pekade på att det i dag saknas en norm inom pensionssystemet, det är inte givet att du får en viss pension givet en viss slutlön. Istället kan spridningen i pensionsutfall bli väldigt stor trots ungefär samma slutlön. Samtidigt får vi inte glömma att många får bra pensioner. Om du jobbar länge, heltid och har tjänstepension under den största delen av ditt yrkesliv så får du en bra pension. Det är viktigt att systemet stimulerar till ett längre arbetsliv. Vilket dagens pensionssystem gör.

Ur ett politiskt perspektiv är det tydligt att pensionsfrågan utgör en svår balansgång. Annika och de andra ledamöterna i pensionsgruppen tycks eniga om att vi har ett i grunden bra pensionssystem men att det behöver renoveras. Enligt Annika handlar det om enkel matematik: Arbetslivets längd måste hänga ihop med en ökad livslängd. Ett extra år i arbetslivet ger 8 procent högre pension.

Men vilken regering vågar höja pensionsåldern? Minns de enorma protester som följde på Fredrik Reinfeldts utspel om att vi bör jobba till 75 års ålder. Samtidigt börjar omvärlden springa ifrån oss. Sverige har i dag en, i ett europeiskt perspektiv, låg lagstadgad pensionsålder. I majoriteten av länderna inom EU har pensionsåldern höjts. En sådan höjning har varit nödvändig för att pensionssystemet är en del av statsbudgeten och pengarna helt enkelt är på väg att ta slut. I Sverige har vi ett självständigt pensionssystem, fristående från statsbudgeten. Det blir då istället pensionerna som blir lägre om det är för lite pengar som flyter in i systemet. Och det hela kompliceras av att pensionssystemet samspelar med trygghetssystemen för ersättning vid inkomstbortfall som finansieras över statsbudgeten.

I det läget är det tydligt att tjänstepensionerna blir extra viktiga. De blir den enda ventilen till ett ökat sparande när det allmänna pensionssystemet inte upplevs räcka till och det inte längre finns något avdragsgillt individuellt pensionssparande. Tilltron till tjänstepensionssystemen är dessutom hög. Annika menade att den oro vi känner för det allmänna pensionssystemet kanaliseras in i kollektivavtalsförhandlingarna. Där har under de senaste avtalsförhandlingarna olika tillägg gjorts till de ursprungliga 4,5 procenten. Vi har nu tjänstepensionsavsättningar som ligger på allt från de ursprungliga 4,5 procent ända upp till 6 procent för statligt anställda och 9 procent för gruvarbetare. Här uttryckte både Christina och Annika en oro. Det är självklart bra att det sparas till pensionen, men har vi en överblick av det som sker och effekterna av det? På arbetsutbud, rörlighet på arbetsmarknaden, den ökade spridningen i pensionsutfall som det leder till. Vad händer med de grupper som inte får några tillägg eller inte tycker sig ha råd att avstå från lön i dag för pension i morgon? Kan och kommer staten att gå in och täcka upp om skillnaderna blir för stora?

För de med låga inkomster har i dag, sedan avdragsrätten slopades, inga möjligheter att själva täcka upp för en låg pension, menade Christina. Även på den punkten särskiljer sig Sverige från övriga länder inom Europa, där privat individuellt pensionssparande är en viktig och självklar fråga. I Norge har avdragsrätten nyligen utökats och reformerats. EU-kommissionen har i ett jätteprojekt drivit fram den s.k. PEPP, en pensionssparprodukt som de vill ska införas i alla EU-länder för att bland annat bidra till ökad rörlighet. Kommissionen rekommenderar dessutom att sparprodukten kombineras med skatteincitament, dvs. lägre skatt i någon form. Christina ställde sig frågande till varför inte pensionsgruppen ser över möjligheterna att pensionsspara för dem som det inte är lönsamt att löneväxla för. Matchning är ett sätt att stimulera till ökat sparande och den stora fördelen är att staten kan sätta upp villkoren för ett sådant sparande. Hur länge det ska vara bundet, under hur lång tid det ska betalas ut m.m.

Det är först nu, närmare 20 år efter pensionsreformen, som vi ser effekterna av det nya pensionssystemet. För det är nu de första årskullarna, som helt eller delvis omfattas av det nya pensionssystemet, går i pension.

I den efterföljande panelen deltog utöver Christina och Annika även Anders Lundström, vd Min Pension, Johan Sidenmark, vd AMF och Jens Henriksson, vd Folksam. Panelen var enig om att informationsutformningen är viktig och att det inte är rimligt att kunna ta ut tjänstepensionen under kort tid som 5 år. Pension ska i grund och botten vara livsvarigt.

Eva Erlandsson

Senior Ekonom

Kan vi rädda Skåne för 300 miljarder kronor?

På Almedalens hittills varmaste dag inföll passande nog Svensk Försäkrings klimatanpassningsseminarium. Utgångspunkten för seminariet var den nyligen publicerade klimatanpassningsutredningen, ledd av Eva Eriksson, f.d. landshövding och riksdagsledamot för Liberalerna.

Trots många avgränsningar i utredningen var ordföranden i SKL:s klimatberedning och s-politikern Bijan Zainali positiv:

”Det behövs en sammanhållen politik om klimatanpassning”, säger han. Något som den namnkunniga panelen var rörande överens om, med bland andra Anna Linusson vd för Svenskt Vatten och Rolf Brennerfelt, GD på SMHI. Många i panelen hade dock önskat sig mer. Utredningen är bara ett litet steg på väg och tiden är knapp för alla de förändringar som behöver genomföras. Till och med utredaren uttryckte starka önskemål om att få ha fått mer tid.

Utredningen föreslår ett övergripande riksdagsbeslut om att klimatanpassning ska genomföras och framtagandet av en strategi för att åstadkomma detta. Ansvar och befogenheter behöver klargöras mellan kommunerna, länsstyrelserna och staten, men även företag och andra aktörer. Exempelvis bör länsstyrelserna få i uppdrag att stödja små kommuner, som ofta har svårt med resurser att genomföra relevanta klimatanpassningar.

”Myndighetsstrukturen på området är också gammeldags”, enligt utredaren Eva Eriksson. Därför föreslås Boverket få ett ansvar att ha ett övergripande och centralt ansvar för klimatanpassningsarbetet, bland annat genom att samla kunskap och utfärda riktlinjer.

Utredningen har beräknat att kostnaderna för klimatanpassningen kommer att uppgå till svindlande 300 miljarder kronor, men väljer att inte lägga några förslag kring finansieringen.

”Bra”, tyckte Staffan Moberg, jurist på Svensk Försäkring. Kommunerna bör få möjlighet att inventera sina risker och därigenom kostnader, innan man vänder sig till staten för finansiering.

Bijan Zainali från Socialdemokraterna var mer tveksam. Han hade gärna sett att utredningen kommit längre i de svåra frågorna om vem som ska ansvara och finansiera olika delar av klimatanpassningen. Och konstaterade:

”Att inte agera är sämre än att agera, tiden är knapp”.

Med de orden avslutades seminariet och vi stegade återigen ut i det vackra vädret.

/Anna Pettersson Westerberg, chefsekonom

Vi har väl ingen korruption i Sverige, eller?

”Jag tror att det finns en ganska stor naivitet i näringslivet.” Bedömningen gjordes av presidenten i Svea hovrätt, Fredrik Wersäll, vid ett frukostseminarium om korruption. Seminariet anordnades av bl.a. Institutet Mot Mutor, där Svensk Försäkring är stödjande medlem och Wersäll är styrelseordförande.

Wersäll pekade på vår grundlagsfästa offentlighetsprincip som en nyckel till att Sverige har jämförelsevis begränsade problem med korruption, i vart fall i staten. Men även om problemet kan tyckas hanterbart i vårt land med ”traditionella mutor” (om uttrycket tillåts) så finns det en hel del vänskapskorruption, inte minst inom kommunsektorn och näringslivet.

Det poängterades att det leder fel att, som många svenskar tenderar att göra, leta efter den formella gränsen för vad som är tillåtet (i kronor eller avseende vad exakt som ges i gåva). I stället bör var och en ta sin utgångspunkt i ett kulturbaserat förhållningssätt och därmed undgå irrationella hänsynstaganden – det centrala bör t.ex. vara ”perception”, som representanten för Amerikanska handelskammaren uttryckte det. Med det menar han att man alltid bör ställa sej frågan hur ens agerande kan uppfattas av tredje man.

För försäkringsföretag kan jag tänka mej att korruptionskänsliga situationer kan uppkomma i synnerhet vid upphandling, vid distribution av försäkringar och i skaderegleringen.

Seminariedeltagarna underströk vikten av självreglering för att förebygga korruption i t.ex. en viss bransch. I självregleringen kan man tydligare och effektivare definiera t.ex. vad som kan bedömas som otillbörligt (otillbörliga förmåner utgör mutbrott enligt svensk lag) i vissa specifika situationer, och också enklare uppdatera det över tid.

Jag fäste mej vid seminariet också särskilt vid att Birgitta Nygren, vice ordförande i Transparency International Sverige, pekade särskilt på de ökade risker för ”frestelsestrukturer” som följer med att fler privata aktörer driver verksamhet inom offentlig sektor. Sverige har slagit in på just det spåret, och vi bör därmed vara vaksamma och arbeta förebyggande.

/Johan Lundström, chefsjurist

Blir frågan om våra framtida pensioner årets snackis i Almedalen 2018?

Årets välfärdsseminarium hos SEB hade rubriken Megatrenderna som utmanar välfärden. En rubrik som var svår att motstå. Man kan ju ha missat något!

Som tur var så var det de väl kända megatrenderna: en åldrande befolkning, digitalisering och globalisering som det handlade om.

De gamla vanliga kan tyckas men under seminariet lyckades talarna vinkla det på ett intressant sätt. Henric Braconier fördjupade sig i ränteläget. De riskfria räntorna har fallit i 25 år. Vi befinner oss i ett extremt läge som samtidigt kan komma att bli mer eller mindre varaktigt. Och vi vet inte om, och i så fall när, det kan komma en rekyl uppåt. Den låga avkastningen på riskfria räntor gör i sin tur att placerare söker sig till mer riskfyllda tillgångar, vilket ökar priset på dem.

För oss som privatpersoner innebär den låga räntan att såväl staten som livförsäkringsbolag har svårt att garantera ett långsiktigt (pensions)sparande med hög avkastning.

Samtidigt har vi inom både det allmänna pensionssystemet och tjänstepensionssystemen rört oss från förmånsbaserade pensioner, som ger en viss förutbestämd andel av lönen i pension, till premiebestämda pensioner, där vi själva har ansvar för att placera vårt kapital. Ansvaret för våra pensioner har helt enkelt överförts från staten och arbetsmarknadens parter till oss individer.

I panelen med Klas Eklund, Henric Braconier och Lars Jagren påpekades att den här, egentligen mycket stora förändringen, har skett utan någon som helst debatt under de senaste 20 åren.

Jag tycker egentligen inte att det är så konstigt. Just pensionssparande är långsiktigt och för de flesta människor svårt att förstå och ta till sig. Det handlar om sparandeperioder på 20, 30, 40 år, vilket gör det än mer komplext. Intresset är dessutom helt inte särskilt stort förrän dagen för pensionering närmar sig.

Det är först nu, närmare 20 år efter pensionsreformen, som vi ser effekterna av det nya pensionssystemet. För det är nu de första årskullarna, som mer eller mindre i sin helhet omfattas av det nya pensionssystemet, går i pension.

Förra året var digitalisering ett huvudnummer här i Almedalen. I år har mycket handlat om hållbarhet. Det skulle inte förvåna mig om frågan för 2018 blir våra framtida pensioner.

Eva Erlandsson
Senior ekonom

Sjukvårdsförsäkringar, tydliga argument och stark espresso

Länsförsäkringars seminarium ställde frågan om regeringen har råd att motverka insatser som gör anställda friskare och som minskar psykisk ohälsa.

Svaret från paneldeltagande vänsterpartisten Karin Rågsjö var ett kristallklart ja. Ordagrannt motiverade hon sitt ställningstagande med att den pågående kommersialiseringen av välfärden är livsfarlig. Varken mer eller mindre.

Alla andra i panelen, inklusive tidigare Svensk Försäkringanställda Kristina Ström Olsson (numera hälsostrateg på Länsförsäkringar), en psykolog och en representant från Företagarna berättade från verkligheten om vilka goda förutsättningar och incitament som sjukvårdsförsäkringen ger anställda och arbetsgivare. Men ideologin styrde politikern. Även om Karin Rågsjö under debatten tillät sej att ge uttryck både för att svensk sjukvård lider av tydlig underbemanning och att det är oschysst att hävda att svensk sjukvård krackelerat.

Tydlighet är en dygd. Men ändamålen helgar medlen. Och hör och häpna: det ibland även under Almedalsveckan.

Nu sitter jag i vackert tidigt-kvälls-motljus tio meter från havet. Och är sugen på en stark espresso.

/Johan Lundström, chefsjurist

Har juristerna tagit över?

Nu har jag sett sanningen och ljuset! Nu kan jag nöjd och tillfreds lämna Almedalsveckan och åka hem till Stockholm igen.

Ja, så kändes det nyss när jag lyssnade på samtalet om ”Makten över välfärden – bestämmer juridiken över politiken?” Uppsala universitet arrangerade, och statsvetaren Stigbjörn Ljunggren samtalade med Anna-Sara Lind, docent i offentlig rätt. Lind inledde själv med att ringa in sej själv som en ”kunskapsjunkie” med förmånen att ofta få jobba mångvetenskapligt. Det sken igenom hela samtalet. Respekt.

Sen gick hon på, docenten, och trollband oss som lyssnade med klockrena och knivskarpa resonemang i konstitutionellt tunga frågor runt politik och juridik. Någon riksdagsledamot hade tydligen gnällt om att jurister bestämmer över politiken numera – ja, jag har själv hört det sägas tidigare i veckan. Juridik är ”frozen politics”, svarade docenten Lind. Med det menar hon att i ett demokratiskt samhälle likt Sverige så bestämmer vi alla i förlängningen över vilka regelverken blir genom att delta i det demokratiska samtalet och att utöva vår rösträtt i allmänna val. Så klart har hon rätt! Men samtidigt: så synd att vissa politiker kapitulerar från sitt ansvar – och då kanske man som riksdagsledamot sen inte kan komma och gnälla på juristerna, som har till uppgift att bena ut det juridiskt möjliga.

Många politiker tycks konstigt nog förvånas över att vårt samhälle internationaliserats i bemärkelsen att numera gäller i Sverige utöver svenska regelverk även EU-rätten (acquin) och Europakonventionen. Och så blir samma politiker – och medborgare – frustrerade över de landsgränsöverskridande möjligheter (och begränsningar) som finns i detta. Sociala rättigheter – välfärd – togs som ett exempel. Och blir det utifrån politikerns förväntansbild ”fel” resultat när domstolen sagt sitt så stiftar politikern nya lagar för att ”rätta till”. Ja, som sagt: juridik är ”frozen politics”!

Statsvetaren Ljunggren reflekterade att det i synnerhet i USA finns en närmast giftig korsbefruktning av politik och juridik som syns t.ex. i vissa skadeståndsprocesser där. Lind trodde inte att det finns risk för samma utveckling hos oss. Utifrån Ljunggrens intro om vår historia där svenska domare inte behövt eller velat överpröva den politiska viljan, så gav Lind uttryck för att Sverige inte har behov av en formell författningsdomstol. Helt enkelt eftersom vår historia och samhällsutveckling skett med politik och juridik i nära samspel. Men är vi månne på väg åt ett annat håll undrar jag.

Lind slog också fast att det politiska ansvaret för välfärdens förverkligande inte hängt med i det som reglerna numera medger. Annorlunda uttryckt menar hon att befolkningens förväntansbild på välfärden förändrats påtagligt, utan att våra nationella regelverk utvecklats i samma takt.

Och hur var det nu då: bestämmer juridiken över politiken? Lind fick på nytt och avslutningsvis frågan – och hennes svar var att i så fall är det nog så att politikerna låtit sej kidnappas av juridiken.

Hur ser du på saken? Kommentera gärna.

Nu är jag av nån anledning värd något gott att dricka, nåt provencalskt så klart.

/Johan Lundström, chefsjurist

Tjänstepensioner på drift på ett stormigt hav?

Med regnet smattrade mot tältduken höll panelen på AMF:s morgonseminarium ett högt tempo och hann avverka en lång rad frågor under den timme som seminariet pågick. Temat var ”Kollektivavtalad pension – en trygg hamn på ett stormigt hav”. Deltog i den namnkunniga panelen gjorde Annika Strandhäll, Johan Sidenmark, Tomas Floden, Carina Lindfeldt, Ole Zettergren, Mats Persson och Marie Nilsson.

För det råder ingen tvekan om att det stormar ordentligt!

Hur ska tjänstepensionsverksamhet regleras framöver? Hur stort ansvar ska arbetsmarknadens parter få ta själva för informationsgivning, distribution och kapitalförvaltning? Vem har egentligen ansvar för frågan om s.k. tempade pensioner? Är tjänstepensionerna helt på drift med den utveckling vi har sett med olika flex- och deltidspensionslösningar sedan ITP-avtalet skrevs under av parterna 2006? Varför jobbar vi inte längre upp i åldrarna? Varför är det så svårt att gå i pension? Och så den ständiga frågan: hur många omfattas egentligen av tjänstepension eller liknande?

För tjänstepensionerna har kommit att bli ett allt viktigare komplement till det allmänna pensionssystemet och det gör att politikernas intresse för deras utformning har ökat. Tjänstepensionerna står för en flexibilitet som inte finns inom det allmänna pensionssystemet. Det går att på förbundsnivå öka avsättningarna till tjänstepension på ett betydligt enklare sätt jämfört med om avgiftsnivån inom det allmänna systemet skulle höjas. Eller för den delen om avsättningarna skulle ökas inom hela avtalsområden. Med den slopade avdragsrätten för pensionssparande är tjänstepensionerna i dag dessutom den enda ventilen för grupper som vill spara mer till sin pension.

Det är också tydligt att vi har en uppdelad arbetsmarknad där vissa grupper kan och gärna vill jobba längre upp i åldrarna medan andra har en så slitsam arbetsmiljö att deras kroppar säger ifrån redan i 60-årsåldern. Och tjänstepensionsavtalen på förbundsnivå tycks anpassa sig utifrån det. Åtminstone inom typiskt manliga yrken som metall- och gruvindustrin. Inom typiskt kvinnliga yrken som vård och omsorg lyser den typen av extra avsättningar med sin frånvaro. Helt enkelt för att deras löneutrymme inte räcker till. De inkomstskillnader som finns på arbetsmarknaden följer därför med, och blir sannolikt ännu större, under livet som pensionär. Vi kommer att få en stor spretighet i pensionsutfall. Även mellan olika individer med samma slutlön.

Tydligt är att en höjning av pensionsåldern blir alltmer akut för att pensionssystemet ska kunna leverera pensioner som det går att leva på. I dag urholkas den allmänna pensionen med 0,8 % för varje år.

I de kompletterande systemen behöver vi väl avvägda och rimliga kapitalkrav för tjänstepensioner så att de kan fylla upp där den allmänna pensionen inte riktigt räcker till. Och alla bör omfattas av tjänstepension eller liknande.

Slutligen måste kunskapen om de olika delarna i pensionssystemet bli större. Politiker och tjänstemän behöver förstå vad den svenska modellen med avtal mellan arbetsmarknadens parter innebär. De sistnämnda behöver förstå hur det allmänna pensionssystemet är riggat och hur viktigt det är för alla att förtroendet för det kan bibehållas. För att gå ifrån dagens finansiellt hållbara pensionssystem, som ger drivkrafter till arbete, mot ett bidragssystem som finansieras med skatter vill nog ingen.

Eva Erlandsson
Senior ekonom

Är det nu som klimatanpassningen i Sverige tar fart? #almedalen #klimat

Uppsala är bäst i Sverige på klimatanpassning, därefter följer Lomma och Stockholm på delad andraplats. Det visar en kartläggning från IVL Svenska Miljöinstitutet och Svensk Försäkring som presenterades den 8 juni. Trots att i princip alla kommuner tror att de kommer påverkas av klimatförändringar och extrema väderhändelser är det fortfarande många kommuner som inte har undersökt sina klimatrelaterade risker.

Undersökningen som genomförs för tredje året i rad visar en positiv trend. 91 procent av kommunerna svarar i år att de arbetar med klimatanpassning, en ökning med 10 procentenheter från 2016. Men det är stor variation i hur långt kommunerna har kommit. Tre av tio kommuner har inte analyserat hur de kan påverkas av framtida klimatförändringar. Endast två av tio kommuner uppger att de följer upp och utvärderar sitt klimatanpassningsarbete. 139 av 202 (7 av 10) svarande kommuner når inte upp till hälften av poängen i rankningen.

Läs mer om undersökningen och se filmer

Klimatanpassningsutredningen, som presenterade sitt betänkande  den 29 maj, föreslår att alla kommuner ska inventera sina risker för bland annat översvämningar, ras och skred. Därefter ska de göra en klimatanpassningsplan. Är det ett steg i rätt riktning? Är det nu det händer? Kommer klimatanpassningen i Sverige äntligen ta fart?

Missa inte vårt seminarium på onsdag kl. 13.30 på temat ”Vem har ansvar för klimatanpassning, och vem tar det?”. Utredaren Eva Eriksson presenterar utredningens förslag och flera klimataktörer finns på plats för att debattera frågan. Välkommen!

Svagt kaffe – och stark juridik?

Tisdagmorgon under Almedalsveckan innebär i år hällregn. Sånt händer. Efter studier i arla morgonstund av dagens kalendarium är det nu frukost på kaféet Kärlek som gäller. Bara det. Men svagt kaffe tyvärr – klar förbättringspotential där för att trigga igång mina mest seminariesugna livsnerver. Men ägg är alltid nyttigt. Dock måste Visbys frukostkaféer lära sej Stockholmstrenden med rödbetsjuice.

Det är betydligt färre lobbyister på gatorna idag, så här långt. Budskapstrumpetande och påverkansarbete – debatt och diskussion – låter sej bäst göras torrskodd förmodar jag.

Nåväl, en branschföreträdare på spaningsuppdrag får aldrig slappna av, så paraplybestyckad styr jag nu stegen mot Almedalsbiblioteket där Uppsala universitet arrangerar ett samtal om "Makten över välfärden – bestämmer juridiken över politiken?"

Kan en jurist hålla sej borta från ett sånt arrangemang? Nej, definitivt inte.

Men låt mej idag slippa gårdagens mest groteskt förvrängda ord, uttryckta av en paneldeltagare: "regulatorerna" respektive "implementationer". "Jag-vill-så-gärna-kunna-panik" där, säger jag.

/Johan Lundström, chefsjurist