Hur får vi tillräckliga pensioner?

Det händer mycket på pensionsområdet. Regeringen har bland annat lämnat förslag om förbättrat grundskydd för pensionärer och om höjda pensionsåldrar.

Christina Lindenius, vd på Svensk Försäkring, inledde Svensk Försäkring seminarium med att visa på pensionssystemets alla pusselbitar. En del, nämligen det privata pensionssparandet som avskaffades 2016, omnämns däremot inte alls i pensionsöverenskommelsen. Hon konstaterade att frågan dock börjar att komma upp i de diskussioner som förs och det gäller även inom politiken. ”Ett skäl till det är förstås att pensionsnivåerna för många blir lägre än önskat och då börjar man efterfråga sätt att spara själv. Vi vet också att pensionerna kommer att se väldigt olika ut för olika individer eftersom spridningen i vad vi får i pension är stor. Det betyder att behovet av att spara skiljer sig åt mellan olika individer”.

Svensk Försäkring har tillsammans med sina medlemsbolag föreslagit en som Christina uttryckte vacker lösning, nämligen en stimulans av privat pensionssparande som bygger på att staten matchar individers sparande. Matchningsförslaget välkomnades av paneldeltagarna, däribland Göran Arrius från Saco och Martin Linder från Unionen som båda fann förslaget intressant.

Hur får vi då tillräckliga pensioner? Paneldeltagarna tyckes relativt eniga om att det handlar om att jobba längre men också om att ungdomar måste komma in på arbetsmarknaden snabbare. ”What you pay is what you get och då är det arbete som gäller”, menade Bettina Kashefi, chefsekonom på från Svensk Näringsliv. Det innebär att jobba tidigare, att jobba fler timmar och högre upp i åldrarna.

Karin Johansson från Svensk Handel tycktes instämma men påminde samtidigt om att det är högst individuellt hur mycket man orkar att jobba. Vissa yrken är tuffare än andra och frågan om arbetsmiljö blir central för att hålla kvar sin personal.

Vidare lyftes även frågan om huruvida ålderspensionsavgiften ska höjas till 18,5 procent. Kan det öka förtroendet för pensionssystemet och hur mycket av finansieringen ska i så fall belasta arbetsgivaren?

Några politiska företrädare fanns dessvärre inte på plats denna gång. Men att pensionsfrågorna behöver debatteras brett och sannolikt kommer att stiga på den politiska dagordningen var alla eniga om. Och Daniel Barr, generaldirektör på Pensionsmyndigheten, kunde med hänvisning till en färsk undersökning från Novus glädjande rapportera att intresset för pensioner nu är på väg upp! ”Möjligen tvingas nu politikerna ut ur garderoben för att prata mer pension”.

Anna Rudérus

Annonser

En mångfaldig knuff åt rätt håll

Mitt sista evenemang under årets Almedalsvecka handlade om ”nudging”, dvs. att puffa någon i rätt riktning. Och här handlade det inte om dejtingsajter, utan mer generellt om hur enskilda får hjälp att agera på ett visst, för individen positivt sätt. Att t.ex. fundera klokt över sitt sparande inför pension.

Länsförsäkringar arrangerade, och hade initierat forskning som sammanfattningsvis – kanske föga förvånande – visar att det inte finns någon ”nudge” som passar alla, utan att: 1. individer accepterar att bli ”nudgade” om de känner tillit till den som nudgar; 2. den som nudgar måste ha kunskap om den som blir nudgad; och 3. nudgen ska ges inför att individen är redo att fatta beslut.

Seminariepanelen tyckte helt olika i fråga om i vilken grad som personliga egenskaper spelar roll för hur mycket vi väljer att spara. Så om just det kan ni tyvärr inte få klart och tydligt besked här och nu. Men vad tror du själv? Personligen tror jag nog inte att personliga egenskaper har avgörande betydelse.

En branschpositiv boost gavs från panelens beteendevetare som avslutningsvis framhöll att allting är relativt och att finansbranschen trots allt kommit långt gällande nudging i.o.m. FinTech. (Han bad oss att jämföra i synnerhet med vårdsektorn.)

Nåväl, utanför Länsförsäkringars nudgeseminarium regnade det fortfarande, och jag gled så smått in i en sammanfattande Almedalsfundering.

Min första bloggtext i år – inför Almedalsveckans upptakt – ställde frågan om just den debattarenan är på dekis. Jag skulle nu besvara den frågan med det så välbekant nyanserade ”det beror på”. Det beror, skulle jag säga, på vem du är och vem du företräder. Jag hör många påminna om att den grundläggande tanken med Almedalsveckan är att vara ett brett och nyanserat demokratiskt forum, för alla. Eller i vart fall för så många som möjligt. Det förefaller vara en rimlig utgångspunkt. Och i så fall något som vi i vårt land kanske är rätt så ensamma om. Och då måste ju slutsatsen bli att Almedalsveckan behövs och behöver vårdas, kanske mer än någonsin, för samhällets i verklig mening svaga röster – alltså för dem som annars har svårt att hitta de rätta arenorna. Man ser många av dem i Visby, om man bemödar sej att titta. Och vårt samhälle byggs och bärs upp av mångfald och pluralism.

Over and out.

/Johan Lundström
chefsjurist

Regnponchos – mot penningtvätt?

Efter Brandskyddsföreningens morgon-event om hemmets nollvision så hände det som jag utgår ifrån att just den föreningen gärna ser händer när det behövs: någon släppte på brandsprinklern, med fullt ös! Över hela Visby. Obevekligt. Ja, den som är van vid svensk sommar inser ju förstås omedelbart att det som hände var att den tidiga morgonens solsken förbyttes i ett smattrande och ihållande regn. Med påföljande temperaturfall på 10 grader. Min lust att flanera runt i gränderna och bland utomhuseventen förbyttes snabbt i en kamp för att hitta torra utrymmen, förstås alltjämt med matnyttig seminarieunderhållning.

Och jag lyckades. Vem kan motstå ett seminarium i EU-kommissionens regi om kampen mot penningtvätt? Jo, inser jag ju i samma andetag, förmodligen skulle många mycket hellre välja ett parallellt event om svensk dryckesnorm eller ett om 90 miljoner skäl att bry sej om kycklingar – men inte jag. Jag ville fördjupa mej om vad som kan stå på agendan framöver i fråga om penningtvätt.

Paneldiskussionen som jag lyssnade till var riktigt underhållande. Som när representanten för den tidigare svenskbaserade storbanken benämnde Finansinspektionens rekordhöga sanktionsavgift mot banken för dess brister i penningtvättsbekämpningen för ”a blessing in the sky”. Diskussionen var också djupt engagerande, som när EU-kommissionens rådgivare Carl B. Hamilton poängterade att det är i synnerhet ”svaga” stater i EU som utsätts för penningtvätt, vilket i sin tur utgör korruption som leder till isolation och att stat och samhälle i dessa stater bryts sönder. Vi har dem som nära grannar.

Finansinspektionens chefsjurist tillstod att myndighetens beredskap för de gränsöverskridande bankverksamheterna i Baltikum uppenbarligen varit otillräcklig och att nya samarbetsavtal med berörda myndigheter i andra länder därför ingås. Betryggande.

För den i ämnet någorlunda insatte, och för all del även för övriga, vill jag kort redovisa att panelen var oense om svensk anslutning till bankunionen skulle bidra till stärkta verktyg mot penningtvätt eller inte. Spännande.

Men storbankens representant var inte nöjd med allt detta. Hen efterlyste förutsättningar för samarbete mellan bankerna och olika myndigheter, men även mellan banker. Problemet är m.a.o. ofta att informationen om misstänkta transaktioner finns, men att den inte får föras vidare på ett adekvat sätt.

Och jag lämnade seminariet med det stärkande framtidsbeskedet att EU-kommissionen kommer att bjuda in till uppföljande seminarier – på fastlandet gubevars – om förbättringspotentialen hos EU:s penningtvättsreglering. Oemotståndligt.

Dock spöregnade det fortfarande. Vilket drog mej mot andra takförsedda utrymmen. Expressens regnponchos är nämligen makalöst fula.

/Johan Lundström
chefsjurist

Ett skepp kommer lastat med stöldgods från Sverige

De internationella stöldligorna beräknas ligga bakom uppemot hälften av alla bostadsinbrott och en stor majoritet av stölderna av bilar och båtar. Mycket beräknas försvinna ut över våra gränser. Om detta diskuterades det vid Larmtjänsts seminarium i Almedalen den andra juli.

"Ett skepp kommer lastat med stöldgods från Sverige", så löd titeln på det seminarium som Larmtjänst arrangerade den andra juli i Almedalen. Enligt en rapport som NOA (Nationella Operativa Avdelningen) publicerade i våras framgick det tydligt att de internationella brottsnätverkens påverkan på brottsutvecklingen i Sverige har ökat stadigt de senaste åren. Brottsligheten har blivit mer avancerad och fått större geografisk spridning och bedrivs idag över i stor sett hela landet.

– Vi vet att de är väldigt aktiva i Sverige och Sverige är ett av de länder i Europa som är mest utsatt för dessa stölder, sa Mats Galvenius, vd Larmtjänst.

Exempel på attraktivt gods som stöldligorna är ute efter är exklusiva bilar, bildelar, entreprenadmaskiner, maskintillbehör, hemelektronik, diesel och båtmotorer.

– Varje år försvinner det försäkrat gods för ca 1,3–1,8 miljarder kronor ut ur Sverige. Lägger vi till det gods som även är oförsäkrat, ex butikstölder och stölder från byggarbetsplatser, så kan vi troligtvis fördubbla den siffran, sa Mats Galvenius.

Enligt Mats går det att göra något åt problemet och drog ett exempel med stölder av bildelar som ökade rejält under 2016–2017. Under 2017 gjorde polisen i Stockholm riktade insatser mot denna brottslighet vilket resulterat i att stölderna av bildelar nästan halverades under 2018. Under 2019 har dessa stölder fortsatt att minska.

– När Polisen kraftsamlar och gör något åt problemet så ser vi goda resultat, sa Mats Galvenius.

Mats Galvenius, vd Larmtjänst.

Ann-Marie Orler, chef för den internationella enheten på Polisen, pratade om det regeringsuppdrag som Polisen har tillsammans med Tullverket och Kustbevakningen. Uppdraget går ut på att göra Sverige mindre attraktivt för internationella stöldligor. Hon berättade att man har tittat på hur andra länder i Europa jobbar mot problemet för att se om man kan dra nytta av deras lärdomar och därefter undersöka om det är något som går att applicera i Sverige. Hon berättade bl.a. att man i ett pilotprojekt kommer att testa att ta in en polis från ett av de länder som många av de internationella stöldligorna kommer från. Detta har visat sig vara effektivt i exempelvis Tyskland.

Efter Mats och Ann-Maries anförande fick en paneldebatt bestående av Fredrik Lundh Sammeli, ordf. i justitieutskottet (s), Johan Pehrson riksdagsledamot (L), Ann- Marie Orler, Polisen och Ann Hassel Tano, Utredningschef, Länsförsäkringar, försätta diskussionen.

Johan Pehrson menade att det internationella samarbetet är väldigt viktigt men att man även måste se över metoderna för att komma åt ligorna samt som straffen är relevanta.

– Så länge brottsvinsterna är stora och konsekvenserna är små så kommer problemet att fortsätta, sa han.

Ann Hassel Tano pratade om den otrygghet som deras kunder känner: Kommer min båtmotor ligga kvar imorgon?

– Det börjar gå mot att man måste välja utifrån om något är stöldbegärligt eller inte, sa hon.

Ann föreslog att man skulle ta samverkan ett steg längre och införa en gemensam myndighet, en gränsmyndighet, för att kunna jobba mer effektivt. Dock fick hon inte medhåll från Fredrik Lundh Sammeli.

– Vi kommer inte lösa problemet med fler eller färre myndigheter utan måste jobba utifrån det vi har, sa han.

På frågan om att öka Tullverkets befogenheter att kunna stoppa utförsel av stöldgods svarade Fredrik att det inte är uteslutet att ändra myndighetens befogenheter men det är inget som ännu landat i beslut. Om något sådant skulle ske måste man förstärka Tullverkets resurser eftersom de redan nu har stora resurskrävande uppdrag såsom vapensmuggling, narkotikasmuggling och människosmuggling.

Fr. v: Fredrik Lundh Sammeli, Johan Pehrson, Ann Hassel Tano, Ann- Marie Orler och Per Norström.

På frågan om hur problemet med internationella stöldligor ser ut om fem år så svarade Johan att han var orolig för vad digitaliseringen kan göra och att problemet eventuellt kan se ännu värre ut då. Fredrik påtalade åter vikten i samarbete för att kunna jobba mer effektivt men konstaterade även att om vi ska kunna möta verkligheten så måste det till fler resurser.

Kan AMP-modellen skapa säkra och trygga platser? #almedalen

IMG_5045

BID-modellen (Business Improvement District), har varit en framgångsrik modell för att minska brottsligheten och öka tryggheten på flera ställen i världen. Kan den eller en liknande modell även fungera i Sverige? Det är något som Trygghetskommissionen, under ledning av Fredrik Reinfeldt, har tittat på. Fredrik Reinfeldt gav vid dagens seminarium en målande beskrivning av vad som krävs för att lyckas med detta.

I Sverige har man, enligt Fredrik Reinfeldt, ganska ensidigt fokuserat på social brottsprevention. Trygghetskommissionens utgångspunkt är istället den situationella brottspreventionen, dvs att rikta uppmärksamheten mot miljön och brottstillfället snarare än sociala egenskaper hos potentiella brottslingar.

För att skapa ett tryggare samhälle behöver stora delar av samhället aktiveras. Genom ett brett initiativ från kommuner, fastighetsägare och näringsidkare pågår nu ett arbete för att etablera en Affärs- och MedborgarPlats-modell (AMP) i Sverige.

Det handlar inte enbart om samverkan. Det krävs också ett kontinuerligt förvaltarskap över en plats. För att ta hand om platsen krävs troligen konstant närvaro. Den bör också utformas så att den blir tilltalande för många människor. Det handlar sällan om mycket betong utan snarare om färger, växtlighet och att det är rent och snyggt mm. Enligt grundtankarna inom placemaking bör varje plats erbjuda minst 10 aktiviteter.

”Genom att förändra det offentliga rummet öppnar vi får nya mänskliga möten”, konstaterade Reinfeldt.

Pia Sjunnegård Dahlbom, biträdande regionpolischef, på Polisen, ser positivt på det arbete som pågår på bland annat Sergels Torg och Medborgarplatsen. Det är viktigt att stanna kvar och ge varandra styrka istället för att lämna när det blir stökigt.

Ett långsiktigt åtagande lyftes även fram av de övriga paneldeltagarna. Joakim Sandell, Socialdemokraterna Malmö, beskrev hur man under många år arbetat med alltför kortsiktiga insatser i Malmö men att man nu har aktiverat olika aktörer som fastighetsägare, handlare, idrottsföreningar m.fl och fått igång ett AMP-liknande projekt.

I Uppsala kommun har man arbetat fram en särskild handlingsplan för Gottsunda med 87 punkter. Planen följs upp av resurs och man samordnar olika aktörer. Anders Fridborg, säkerhetschef i kommunen, betonade vikten av att sortera bättre och titta på trygghetsfrågor ur ett helhetsperspektiv. ”Det kommer ta en stund men AMP-modellen är en bra hjälp”.

Ronald Bäckrud från Vasakronon beskrev fastighetsägarnas ibland ganska mödosamma arbete, inte minst alla kontakter med olika kommunföreträdare. Men menade Bäckrud, Hötorgsterrassen är ett bevis på att det går att göra en okänd plats trevlig för stockholmarna. För att arbeta framgångsrik krävs dock ett ”go” från den politiska ledningen.

IMG_5072

Detta konstaterade även Fredrik Reinfeldt. ”Det kommer krävas stöd från den högsta politiska ledningen. Vi kommer att möta motstånd. I dagsläget har vi några pilotkommuner. Kan vi visa att det fungerar kan kön bli lång”.

 

Anna Rudérus

 

 

 

Att serveras en dödsfälla till frukosten

Almedalens godaste frukost utses härmed; när Brandskyddsföreningen anordnade morgonseminarium hade de bullat upp med en utmärkt frukostbuffé med utvalda nyttiga godsaker. Dessutom närproducerat fick jag för mej.

Nåväl, med påtåren i högsta hugg, seminariet då? Jo: visste ni att det finns en nollvision om att ingen ska behöva omkomma i sin bostad?

Seminariet gav en tydlig och nyttig ögonöppnare om en situation där goda samhällsintentioner, parat med det offentligas sparnit, faktiskt och praktiskt riskerar att bli en dödsfälla för enskilda. Trots att våra bostäder inte är byggda för att äldre och andra särskilt riskutsatta ska vårdas i hemmet så bor en allt större andel människor med behov av vård och omsorg kvar i sina hem. Vid brand riskerar bostaden därmed att bli en dödsfälla. Gäller inte den här nollvisionen alla? Vem ska betala för ökad säkerhet?

Se där några av de känsliga frågeställningar som sökte sitt svar. Panelen som var satt att bidra var stor, men välkomponerad. Diskussionen blev livlig och lyssnande.

Jag låter forskaren Ragnar Andersson, Karlstad universitet, som hade i uppgift att sätta en inledande kontext och runda av, sammanfatta diskussionen. Han framhöll tre oroande perspektiv: 1. I motsats till trafikens nollvision så saknar hemmets nollvision uppenbarligen konkreta åtgärder som pekar mot målet; 2. Det är inte hög ålder i sig som skapar problemen utan i stället de funktionshinder som följer med ökad ålder. Roten till problemet är således det stora antalet ensamboende; 3. Samhällets förhärskande ”kvarboendeprincip” har i realiteten lett till tvångsvård i hemmet, och den måste överges.

Ska jag lyfta fram en person i panelen som bidrog särskilt bra så blir det Stockholmshems säkerhetschef Maria Deronius. Hon resonerade klokt om konkreta lösningar för enskilda.

Men intressanta, utmanande slutsatser av ett samtal kommer sällan med automatik. Jag vill framhålla insatserna av moderatorn, Brandskyddsföreningens generalsekreterare Anders Bergqvist, för ett bra seminarium. Väl påläst, med citat och egna inpass på lut samt med förmåga att vänligt med bestämt styra samtalet och t.om. våga att artigt avbryta ”evighetsprat”, bidrog han starkt till ett lyckat evenemang.

Och: att i seminarievimlet träffa en kollega från tiden i Regeringskansliet var ju ren bonus! Med ett visitkort på fickan satte jag av mot havet.

/Johan Lundström
chefsjurist

Vem räddade kvar surströmmingen på våra svenska middagsbord – egentligen?

Serving_Surströmming.jpgEfter att ett långt seminarium med en mycket inbjudande rubrik nästan fått mej som lyssnare att somna – det kan för all del delvis ha varit fel person på fel plats – så hastade jag på nytt ner till Europahusets tält på Strandvägen.

Oavsett politisk tillhörighet hade du definitivt uppskattat att, som jag, få förmånen att lyssna på idag f.d. Europaparlamentarikern Anna Maria Corazza Bildt som reflekterade över utmaningar och glädjeämnen från sina tio år som parlamentariker i Bryssel och Strasbourg. Nja, om du är EU-skeptiker hade du nog vridit dej av obehag – eller blivit omvänd till varm EU-anhängare!

För maken till entusiastisk förespråkare för – och aktiv aktör i – EU-samverkan får man nog leta efter. (Ja, det skulle väl i så fall vara just han, hennes make Carl Bildt.) På fråga om vad som ligger bakom Corazza Bildts EU-entusiasm svarade hon lika snabbt som självklart att det är strävan efter fred och frihet. Hon påminde om Balkankonflikten, som hon själv upplevt. Historien får inte upprepas. Hon underströk att fred och frihet är grundläggande värden som tyvärr aldrig kan tas för givna. Hon påminde om att samverkan föder förtroende.

När hörde vi någon annan i svensk EU-kontext uttrycka sig så? När betänkte vi senast överhuvudtaget varför EU finns, egentligen? Corazza Bildt formulerade det, apropå mycket av debattonen i sitt eget hemland, som behovet av att gå från gnäll till glöd.

Corazza bild vittnade – på sin oefterhärmliga blandning av svenska, lite engelska, lite Swenglish, lite franska och allt kryddat med italiensk accent – om betydelsen av att arbeta över de politiska gränserna. Med beaktande av inte bara politiska och ideologiska skillnader utan även kulturella, som definitivt inte ska underskattas.

Flera gånger under sin presentation återkom Corazza Bildt till att EU måste stå upp för rättsstatens principer – the Rule of Law. Hon konstaterade att hoten finns både utanför unionen och, tyvärr, på vissa håll inom den. Hon framhöll även vikten av EU som en säkerhetspolitisk röst, bl.a. i Afrika. ”We should not only be payers, but also players”.

Corazza Bildt pekade med skärpa på att EU måste agera gällande mänskliga rättigheter, barns rättigheter, våld mot kvinnor – men hon pekade också på digitalisering och dataskydd som framtidsutmaningar för EU:s medlemsstater att hantera gemensamt. Och hon påminde om att hon medverkat till att rädda kvar surströmmingen med hänvisning till dess starka ställning i svensk matkultur. Ok…

Med Corazza Bildts ord om att rådet, bland EU-institutionerna, är The sick man of Europe klingande i öronen så noterar jag hennes löfte om att efter sina år i Europaparlamentet nu söka sej nya plattformar för sitt engagemang.

Så ska en EU-slipsten dras.

/Johan Lundström
chefsjurist

Man lär så länge man lever

Frukost i hast på ett favoritfik på S:t Hansgatan. När inte bara kaffet och mackan utan även personalen gör dej som hungrig gäst god och glad – då är det full pott från start.

Jag valde att viga min måndagsförmiddag åt seminarier om vad som förmodligen är två av Almedalsveckans ”mesta” ämnen: hållbarhet och pensioner. Inget fel på de ämnena alls. De är centrala, och de är väl valda också i det här sammanhanget. De rör två av nycklarna till vår framtid. Dock: i takt med att ett ämne är relevant för diskussion och frekvent debatterat, så ökar förväntningarna från oss som vill lyssna och kanske agera på att seminariearrangören kommer med något slags ny eller oväntad vinkel på ämnet.

SEB hade en relevant och intressant panel för sitt hållbarhetsseminarium, med SEBs vd, Alectas vd samt ansvarigt statsråd. Alla sa det förväntade: det är helt avgörande att hållbarhetsutmaningarna löses samt att för det krävs tydliga spelregler och samverkan mellan olika aktörer. Mer spännande än så blev det inte tyvärr. Och det var definitivt inte panelisternas fel.

Bild från Skandia

Över till pension. Med den klatschiga nördrubriken ”70 är det nya 50 – men är 30 det nya 20?” bjöd Skandia in till panelsamtal om utmaningama med att få fler unga att börja arbeta tidigare. Och även om någon panelist kanske inte betänkte fullt ut hur hens ord föll – och fick roande välförtjänt mothugg av en ung röst i publiken – så blev diskussionen spänstig med en moderator som tog sin roll på allvar.

En OECD-studie visar att svenska studenter har nästan högst examensålder. Och om dagens politiker får bestämma så får morgondagens studenter därför färre terminer med statliga studiemedel, och det införs treterminssystem och examensbonus samt större fokus på sommarkurser. Rådgivningen inför valet av högre studier måste förbättras. Piska och morot.

Den fackliga sidan av panelen påminde om att många studenter känner stark press redan idag och att stressrelaterade sjukskrivningar förekommer.

Förhoppningsvis har dessa studenter – som Skandias pensionsekonom Mattias Munter stilla erinrade om – bättre tillgång än idag till lösningar för ett attraktivt privat pensionssparande.

Pensionsevenemanget väckte tankar. Gott så.

Sen skulle jag träffa vår Sarah Karlsson för logistiska lösningar.

/Johan Lundström
chefsjurist

En politisk ståuppkomiker!

Söndagseftermiddagen kröntes för min del av att jag – oväntat – fick uppleva vad som faktiskt måste karakteriseras som ståuppkomik, levererad av en politiker! Om än mycket stillsamt och välavvägt. Den som rev ner vår applådåska var ingen mindre än riksdagens talman Andreas Norlén. Jag vill understryka att det är med all respekt för talmannen som jag säger detta; han kryddade hela frågestunden med synbart torra men samtidigt stilfullt humoristiska kommentarer om allt ifrån talmansrundor till egna tillkortakommanden gällande städning av hemmet. Och just där visade det sej för övrigt finnas en koppling!

Norlén var uppenbart försiktig i sina uttalanden om riksdagens möjligheter att bli mer offensiv i EU-frågor. Men han påtalade att riksdagen redan är påtagligt aktiv – i synnerhet sett i ett internationellt perspektiv – vad gäller subsidiaritetsinvändningar i EU-sammanhang. Och att riksdagen definitivt bör försöka agera tidigare under EU-processerna. I synnerhet det sistnämnda värmer ju en branschföreträdares hjärta.

Och därmed ringde om inte mat-och-sov-klockan så i vart fall den almedalska mellanmålssignalen. Jag höll mej för det ändamålet på Hästgatan, men stegade halvvägs upp mot krönet. Och fann en vältempererad källa.

/Johan Lundström
chefsjurist

Vem kan man lita på?

Söndagen fortsatte för min del med evenemang i regi av Europaparlamentets kontor i Sverige. Härnäst samtalade företrädare för Expressen, Aftonbladet och Sveriges Radios Ekot under trevlige och kunnige moderator Markus Bonekamps trygga ledning om vad vi fick höra i media om just det så kallade EU-valet. Bonekamp förestår EP-kontoret i Stockholm.

Alla i panelen bekräftade att de kvantitativt satsade betydligt mer på årets val till Europaparlamentet (EP) än vad de gjorde t.ex. vid förra valet 2014. Ekots Olle Zachrison uttryckte sig t.o.m. i termer av folkupplysning. Media började tidigare med valbevakningen och vill generellt satsa långsiktigt, och även på yngre väljare. Zachrison påtalade att allmänhetens funderingar runt EP-valet handlade om grundläggande politiska perspektiv som förstås är andra än inför ett nationellt riksdagsval. Nu gällde frågorna förhållandet mellan de olika EU-institutionerna, jordbruksstödets omfattning, EU:s ”flaggdag” osv.

Aftonbladets Lena Mellin, å andra sidan, underströk att svenska folket i praktiken inte är så kunniga om svensk politisk struktur och våra samhällsinstitutioner heller (”urkassa” sa hon!), men att det är enklare att erkänna för sig själv och sin omgivning att ”EU är obegripligt”. En mycket tankeväckande reflektion tycker jag.

Panelisterna menade att många av de svenska politikerna i debatten inför EP-valet egentligen inte alls pratade om EU-frågor utan om politiska perspektiv som i realiteten är nationella. Som exempel togs M:s plädering för kärnkraften och KD:s tal om att ”göra EU lagom igen”. (Det sistnämnda implicerar begränsningar av EU-institutionernas makt, vilket kräver ändring i EU-fördraget, som i sin tur uppenbarligen först måste analyseras nationellt.) Om de iakttagelserna stämmer blir ju följdfrågan om dessa politiska ”sidospår” berodde på okunskap eller medvetet vilseledande av väljarna. Illa är det oavsett vilket.

Föga förvånande framhöll mediarepresentanterna unisont vikten av medias granskande roll mot politiker och företrädare för det allmänna. Svaren kom efter en publikfråga (V) som andades politisk frustration över mediaavslöjanden om en viss Europaparlamentarikers väl tilltagna hunger efter traktamentsersättningar.

Alla i panelen lovade dyrt och heligt att fortsätta sin bevakning av frågorna på EU-nivå. Låt se. Och menade sej ha koll på eventuell förekomst av ”fake news”. På så vis.

Temperaturen stiger i Almedalen.

/Johan Lundström
chefsjurist